Separationer och Skilsmässor

Sitter och kikar på nyheterna och det är så mycket prat om Statsministerparets separation att jag inte kan låta bli å reagera.. De är offentliga personer, jag vet,  så därför är väl alla diskussioner kring ämnet allt annat än en nyhet. Jag har alltid tyckt att vissa saker ska kunna få hållas inom familjekretsen, även om man nu är känd.

Dessutom det enda som jag har läst är spekulationer om och hur de tar på sin separation, inte hur barnen upplever detta!
Såklart menar jag inte att man ska ha en intervju med dem om det hela men vem skulle vilja läsa om att ens egen familj ska splittras upp i media?! Det går lite för långt när det är barn inblandade.

Mina föräldrar skiljdes samma år som jag skulle fylla tolv, och jag minns att jag faktiskt inte tog det så hårt till en början. Jag kunde höra mina föräldrar bråka och skrika ordentligt på varandra en enda gång. Och det var nog för att det ville hålla mig utanför allt de, att jag inte skulle må dåligt eller att jag var för liten. Det var inte jobbigt till en början, jag visste redan att jag ville bo tillsmmans med mamma och att vi skulle bo kvar där vi gjorde. Men samtidigt kände jag att jag gjorde pappa ledsen. Att JAG gjorde pappa ledsen som valde att bo med mamma istället för med honom. Deras skillsmässa var inte jobbig den första tiden, jag märkte aldrig något på mamma eller pappa för den delen men allt eftersom kom det ikapp mig. Omedvetet smög de sig på utan att jag visste varför jag kände en tyngd inom mig. Jag kommer ihåg att jag skulle prova på yoga några år efter det. Vi skulle gå in i oss själva, släppa fram tankarna och bara vara. Och i det ögonblicket spolas allt upp, det gräl jag hörde när de trodde jag sov, när min moster ringde och jag svarade. Berättade för henne vad som hände och hon bara bad att få prata med mamma. Men det var såå skönt, det kändes som att även om jag inte tog hårt på deras skilsmässa stängde jag in något i mig för att jag inte ville känna. Jag ville inte känna något alls.

Jag får många gånger höra att skilsmässo barn har haft en svår uppväxt, att dem mår dåligt över sina föräldrars separation och därför ska de vara extra stökiga? Att man ska känna sig ensam och skyldig till skilsmässan. Det är nog bland de dummaste jag hört! Okej, det där med ensam och skyldig är tankar som dyker upp. Men av min egen erfarenhet så upplever jag att barn som varit med om en skilsmässa blir starka och får lära sig att klara sig själva. Det känns som att det är något man börjar bygga upp automatiskt och efter flera år står kan stå där på starka ben.

Nu påstår jag inte att barn med gifta föräldrar inte skulle vara det. Inte alls! Men nu la jag fokus på skilsmässor.. Mestadels för att jag vet att många känner igen sig. Det finns mycket mycket mer att säga men jag tror jag lämnar det där.







Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Kom ihåg mig?
RSS 2.0